Vem kan man berätta allt för om inte min allra bästa vän? Ewis och jag har känt varandra i 8 år och hon och jag är så himla lika på många plan. Vi har båda hutlöst dålig självkänsla, samma humor, samma humörsvängningar när vi inte får mat, samma rädslor för allt nytt, samma klädsmak (vi har pinsamt många likadana plagg...) och samma stora hjärta. Men vi har inte alltid tyckt så hjärtligt om varandra, haha. När jag flyttade till Katrineholm i 5:an och började i Ewis klass, dömde jag ut henne och hennes "gäng" som konstig. Jag tyckte själv att jag var riktigt cool i min långa jeanskjol, gymnastikskor, nyckelband runt halsen och fiskehatt på huvudet, bara för att tillägga. I vilken fall, Ewis gillade inte riktigt mig heller till en början. Jag var ju den nya tjejen som mest satt för mig själv, och som dessutom pratade så tyst på lektionerna att man inte hörde något! Men en dag kom vår ena fröken fram till henne och sa "Kan ni inte ta med Lovisa till matsalen?"(utböling nr 1...) så då var det ju inte mycket till val. Sedan den dagen har vi hållt i hopp. Vi märkte som tur var att fördomar är fördomar och dessa bör man ta hål på. Idag finns det ingenting jag inte kan berätta för henne! Tack för att du finns bästa vän :) ♥