En person som jag tycker är väldigt snäll är min fina vän Simon. Det går inte en dag utan att man får några uppmuntrande ord om hur glad han är över sina nära och kära. Han får en dålig dag att försvinna och han kan lyssna utan att döma, vad det än må handla om. Simon bor (som de flesta av er borde kunna utantill vid det här laget) nere i Småland, över 30 mil bort. Ändå lyckas vi ses ungefär varannan/vartredje månad! Faktiskt så ska vi åka ner till honom och de andra Smålänningarna redan till helgen, wiiee! Vi Katrineholmare älskar Småland helt enkelt :)

Jag måste berätta den korta varianten av hur det kom sig att jag blev så bra vän med Simon. Det började med att min vän Becca pratade med en kille på internet och en dag hade jag det himla tråkigt. Hon sa att den här killen är trevlig, adda honom! Sagt och gjort. Men, han blev inte vän med Lovisa ifrån Katrineholm, utan Lovisa ifrån Jokkmokk. Ja, jag, Becca och även Ewis kom på den brillianta idén att lura honom att vi var Norrlänningar. Det här skämtet gick bra mycket över styr och höll på i över en månad. Vi ändrade till och med våra Lunarkonton så att det stod att vi bodde i Jokkmokk. När Simon kom på att vi totalblåst honom blev ha såklart mindre glad, och vi som aldrig velat såra kände oss för taskiga. Som tur var är ju Simon en så snäll människa att han förlät oss, och nu idag är han en av de få vänner jag kan berätta allt för.