med risk för att låta alldeles för klagande och "tyck synd om mig", så kommer här ett litet inlägg. ta det med ett andetag och försök tänka på att jag kan vara rätt positiv nån gång ibland också.

magen värker för andra dagen i rad, håret är risigt och dött, hyn är ett helvete som jag inte kan hålla mina nervösa fingrar borta ifrån, huvudet går i 180 åt alla möjliga håll. med andra ord, jag har gått in i en stressperiod.
en jävla massa skolarbeten, muntliga redovisningar, nationella prov, höga krav, bristande självförtroende och rädsla att inte räcka till. varför ska det vara så himla svårt att se på sig själv utifrån, med samma okritiska ögon som man använder när man ser på andra?
högskoleprovet på lördag, övergiven och lämnad hela helgen. det finns stor risk för en tjockishelg med en massa gottande.
nej skit, jag har ju inte ens några pengar.