nu sitter jag här och intervjuen som jag gått och vart nervös för hela dagen (nej egentligen sen i tisdags men jag försöker spela lite oberörd.) börjar närma sig.
my god.
jag skulle inte tacka nej till lite starkare nerver än mina för det här är ju förjävligt.
en liten intervju med ett litet lokalband ska man väl kunna klarar av utan att må illa.
och telefonsamtalet med pelle, där kan vi snacka om nervig!
men det här ska vi klara. jag kör på min gamla vanliga teknink som jag brukar ta till i alla andra situationer. typ när jag går mina promenader och tvingar in mig i den kolsvarta skogen. bara för att känna den där kicken av rädsla.
tänk på känslan efteråt. vad kan det ta, typ 20 min? efter dom 20 min så kommer jag vara så jävla glad att jag gjort det så det kommer vara värt det.
och som malin sa: tänk vad cool du kommer vara när dina barn kommer och snackar om hur coolt det vore att träffa high fives, eller hur jäkla söt pelle är, och du bara: jag har intervjuat dom. jag har haft ett telefonsamtal med honom.
suck om that kids.