normalt att först vara på världens bästa humör o älska den fina vårvärlden o se positivt på livet, o nästa sekund bara vilja gråta för att allting är piss o man ger upp på allting? inte orkar göra nåt annat än tka synd om sig själv o hata livet, o kärleken speciellt? sån är jag idag iaf.